I måndags förlorade vi en fantastisk person efter tre års sjukdom. Det gör så förbannat ont. De här dagarna har varit tunga, men vi är en stor grupp människor som pratar, minns, torkar tårar och håller om. Chocken, tomheten och den plötsliga tröttheten. Jag vet inte hur jag ska hantera det.
Igår gick jag och Felix ut på stan för att rensa tankarna. Promenerade långt i duggregnet, åt falafel på Konserthustrappan och höll hårt i hand. När vi kom till Marimekko sa Felix ”nu köper vi något dyrt”. Så då gjorde vi bara det. En skjorta till honom och en mjuk topp till mig i den bästa färgkombon. Tänker att det är glada färger, och glädje är vad vi behöver nu.